internetcafébloggning

är det någon som minns när jag skrev om chat roulette-videon jag var med i, som gjorts av nåra up and coming filmmakare i nyc? weeeell, gissa vem jag pratade med igår? japp, på efterfesten till premiärvisningen av the neistat brothers nya tv-serie på HBO så kommer ena brorsan fram till mig och presenterar sig (på ett fett awkward "du har blivit utvald som kvällens tjej"-sätt), och jag berättar för honom att han har gjort en film som mina kompisar trodde jag var med i, men att jag själv var osäker på om det var jag eller ej. han säger att det inte var jag i videon men att han gillar min lugg. alltså. ursäkta mig men. hur otippat på en jävla skala att jag sitter i sverige och får en film skickad till mig av min vän i dubai som han tror att jag är med i, att jag kollar på filmen och också tror att det är jag, att jag googlar filmmakarna och får reda på att de är en känd film-duo som t.o.m ska ha en egen tv-serie, att jag åker till nyc och ser affisher för serien över hela stan, att jag sedan hamnar på en efterfest med bröderna och att en av dem kommer fram och pratar med just mig? inte så men. DET ÄR FAKTISKT LITE OTIPPAT. (efterfesten var f.ö var en av de galnaste/bästa festerna jag någonsin varit på, bara det att djn spelade fight for your right to party, och att allt urartade i ett vattenkrig tack vare nåra brandsläckare i byggnaden.)

på tal om något annat så har jag, som ni kanske märkt, tappat förmågan att skriva på svenska. det är typ omöjligt. till och med emails tar tio minuter att formulera. det går bara inte.

och på tal om något annat igen så har vi äntligen flyttat, och ni fattar inte HUR JÄVLA SKÖNT DET ÄR. att vakna upp i en stor och luftig lägenhet med öppna fönster och känna sommarbrisen (<--ej ironi) och gå ut på gatan i ett jättefint område och sätta sig på ett mysigt café och äta en stor tofu sandwich och interneta i tre timmar (inget internet än, dör lite), dvs dagens schema, är typ helt ovärderligt. sedan att jag på allvar aldrig sett så mycket tunga droger som jag gjort de senaste dagarna i vårt trapphus är ju en annan sak. seriöst, varje gång man kliver in genom dörren så är det antingen nån som pillar med en nål, nån som gör en deal, nån som gömmer sitt stash under en golvplatta, eller nån som bara sitter i ett hörn och skakar som ett asplöv. det är ett skämt. min dave chappelle-bild av ett ghetto är inte ens överdriven. för nåra dagar sedan blev någon skjuten i byggnaden mitt emot. ehh. det är faktiskt lite för mycket, jag brukar inte vara den som oroar mig i onödan men när landlorden säger att "ring bara polisen om det händer något" så känns det inte så chill.
men som sagt, när man väl kommer in genom dörren är allt prima:



(#win att våran lägenhet är så stor att vi kan använda rummet på andra bilden som "walk in closet-rum")

nämnde jag förresten att jag i förrgår kom hem full ca 5 på morgonen för att upptäcka att dörren var låst på fel sätt så att jag inte kunde komma in, och efter 15 minuters nyckeljuckande bestämde mig för att gå upp på taket, klättra ner för den SJUKT skrangliga brandtrappan (det gör ONT i mig när jag tänker på hur nära jag var på att ramla), öppna fönstret från utsidan (#inbrottsskills #ghetto #vibehöverfönsterlås) och klättra över halva glaset och in i lägenheten. tack gud, för att du lät mig överleva den natten.

näe nu måste jag dra, detta cafébesöket börjar likna java-hänget 2003.

P.S igår gick chloe sevigny förbi mig på gatan.